God natt.
Och hur den unga människan beskrevs, framrusandes med själens eld som bränsle. Över skyhöga berg och genom de tätaste snår för att sedan stupa just i lidelsens klimax och utan att veta vad som hände. För allt blev svart. Den sköra tråden brast. Den kollektiva rädslan och historien vi alla känner in i märgen låter sig inte skina igenom. Syns inte, finns inte. Dina ord är inte värdig världen. Och här står hon mitt i blomstrande prakt, en dag rikare: är jag värd detta? Är jag meningen. Varför isolerad? Min dygd, förutfattade mening, och visdom. Cynisk som en gammal eremit, samtidigt så tacksam och full av sorg. Men det är mitt liv och hatet inte starkare än kärleken. Tiden vi lever i, är fri. Stilla gungad av hennes sköte vet ej proppens last. Snart förlöst, förr eller sent, i förtid? Alla har mist sitt minne innan dess och förvirringen eskalerar. Rädsla är bara en känsla och vi är oerhört små, mjuka och sköra. Det är en galen värld, tristess jämt fördelad i små doser. Ångestens svarta hål slukar ett par timmar. Dagen gryr och fåglarnas kvitter glömde alla som dog inatt. Bara asätaren vet.
Cigaretter, lätt hänt. Dyr jävla död.
