Måndag
Promenerade till stan. Han skolkade idag. Obrydd över framtiden. Vi lever i nuet, lever bara en gång. På tal om visioner och drömmar, växlande väder och dimma i huvudet de första fem timmarna i vaket tillstånd. Det susar så vackert i trädens kronor. Och begäret tar över när jag ser något vackert, en investering. För jag har aldrig råd, jag tar mig råd. En pust av lättnad. Jag har väl inte glömt mig själv någonstans på vägen. "White heaven, windy forest" framkallade ord ur söndagen. Och djembe takter(grannarna misstänkte antagligen något försök till schamansk seans) trummans slag. Mina hjärtslag. Vibrationerna som ekar min kropp till följsamhet. Dock bara början. Det fullständiga tar sin tid för att en dag komma. Då man minst anar.
Och inatt kan jag inte sova heller. För jag vill uträtta mirakel, förälska mig i omvärlden och ge världen allt jag känner. Jag vill inhalera alla dofter och dela dem med alla jag älskar. Baksidan är dock den givna rytm vi alla är menade att följa. Men jag kan inte. Jag kan inte. Och det gör mig än en gång förvirrad.
Är trött på allt det fula, mina negativa mantran som yttrar sig likt en massiv hand intryckt i min käft. Allt det ondskefulla som sker. Det vi människor gör mot varandra. Tyranni. Och såklart mina gamla demoner som sipprar in på de mest olämpliga ställen i min hjärna och försöker hämma det vackra från att ta plats och tränga igenom och ut ur och från den grå, feta och mossiga betongmuren.
Jag skriver iaf igen, jag försöker tvinga mig själv att uppleva de ting som fick mig att älska, hoppas och tro. Musik, film, böcker, konst, samtalen om allt det odödliga. Lågan som ska fortsätta brinna, tillföra syre, låta brinna, brinna som fan i mig tills jag slutar andas. Och det är bäst den tar sig för en sak är säker. Jag är inte klar än.
