wickedlady

Vi syns inte...

Klockan halv sex, telefonen ringer. Solen skiner. Jag somnar om.

Klockan tio, Hon vaknar, ska iväg, fördriva tiden med samtal om död. Smärtsamt måste.
Jag vaknar med mitt lilla pyre bredvid. Hon purrar och kurrar och borrar in sitt lilla huvud i min arm.

Nåväl, vi reser oss, stiger ur sängen och äter frukost. Innan hon rusar iväg för att planka tåg.

Frukost - ägg, kaffe, bröd och vatten.
Hon går.

Jag drar igång spotify... Upptäcker märkligt nog, på nytt min älskade cirkusmusik och fördriver iaf två timmar, hängivet och storörat allt och lite till jag upptäckte som 15åring. Ska. Vilket jävla drag med kaffe och finchoklad.

När jag bestämmer mig för att lyssna igenom mitt jobb får jag den sprakande idén: nu jävlar ska jag måla!
Och det gör jag och Alice tuggar i sig kolkritor och doppar nosen i färg och kliver omkring och spatserar trotsigt, samtidigt som golvet fläckas av färgtassavtryck. Hon lugnar dock ner sig och somnar. Jag kan måla i lugn och ro.

Det tar sig, ej är den klar men jag hoppas ägarinnan blir nöjd så jag kan känna mig bra.

Han kommer hem en timme tidigare idag. Jag står i duschen, plötsligt avbryts min spellista från vardagsrummet. "Leende guldbruna ögon" dundras på. Jag blir rädd, spökar det.
Han knackar på badrumsdörren och min farhåga besannas ej. Vi skrattar.

Cigg på balkongen. Ut i solen, affären, pripps 2,8 och Loka. Sluttande gräsmatta, utsikt över studentkvarteren. Fulla hiphoppojkar på en bänk högre upp.

Och jag som en gammal kärring: kan de inte prata normalt?!

Kärlek och ångest

Trisslott, Jack vegas, trisslott igen - plus minus noll och slutligen minus femtio. Värt ett försök.

Hand i hand, passionerade kyssar, går hem och han lagar mat, diskar och jag målar. En viskning i mitt öra: jag älskar dig. Nu är maten klar.

Hon kommer hem, gör kladdkaka.
Vi ser världens sämsta zombiefilm från åttiotalet. Alice somnar, jag somnar och sängvägen blev bästa vägen. Godnatt.

Promenerade till stan. Han skolkade idag. Obrydd över framtiden. Vi lever i nuet, lever bara en gång. På tal om visioner och drömmar, växlande väder och dimma i huvudet de första fem timmarna i vaket tillstånd. Det susar så vackert i trädens kronor. Och begäret tar över när jag ser något vackert, en investering. För jag har aldrig råd, jag tar mig råd. En pust av lättnad. Jag har väl inte glömt mig själv någonstans på vägen. "White heaven, windy forest" framkallade ord ur söndagen. Och djembe takter(grannarna misstänkte antagligen något försök till schamansk seans) trummans slag. Mina hjärtslag. Vibrationerna som ekar min kropp till följsamhet. Dock bara början. Det fullständiga tar sin tid för att en dag komma. Då man minst anar.

Och inatt kan jag inte sova heller. För jag vill uträtta mirakel, förälska mig i omvärlden och ge världen allt jag känner. Jag vill inhalera alla dofter och dela dem med alla jag älskar. Baksidan är dock den givna rytm vi alla är menade att följa. Men jag kan inte. Jag kan inte. Och det gör mig än en gång förvirrad.

Är trött på allt det fula, mina negativa mantran som yttrar sig likt en massiv hand intryckt i min käft. Allt det ondskefulla som sker. Det vi människor gör mot varandra. Tyranni. Och såklart mina gamla demoner som sipprar in på de mest olämpliga ställen i min hjärna och försöker hämma det vackra från att ta plats och tränga igenom och ut ur och från den grå, feta och mossiga betongmuren.
Jag skriver iaf igen, jag försöker tvinga mig själv att uppleva de ting som fick mig att älska, hoppas och tro. Musik, film, böcker, konst, samtalen om allt det odödliga. Lågan som ska fortsätta brinna, tillföra syre, låta brinna, brinna som fan i mig tills jag slutar andas. Och det är bäst den tar sig för en sak är säker. Jag är inte klar än.

Är jag

Idag har varit en rätt jobbig dag mentalt. Vet dock inte varför. Imorgon ska jag ut och springa i skogen igen. Explosiva härliga jävliga känsla. Konsten att känna sig som en skenande häst i ett annat universum, den behärskar jag. Lyckoruset över att kroppen bär mig och känslan av att vara odödlig. Det ät något jag gillar. Så kändes det igår.

Men idag kändes det som att sommaren skulle gå, "att hösten skulle sluka allt jag aldrig var en del av." Så formulerades tanken i mitt huvud då jag låg i gräset, fick diverse insektsbett och rökte LM. Jag undrade varför och beklagade min hjärnas arma felsprång.. Tror den överarbetar fast jag inte gör sånt som andra gör och blir stressad av.

Jag har ju fått två önskemål om tavlor som jag borde slå slag i saken av. Båda är de utmaningar, vilket skulle stimulera mig, endera positivt eller negativt. Vi får väl se och sen hade jag photoshoot här i köket idag osv, osv... Någon dag ska jag skriva ner min fantastiska parisresa i detalj.. Men det blir en annan gång.

Kasta ut mig i det blå, en hymn över ytan, lekande delfiner, en önskan om det exotiska landet och dess värme. Sök tröst i skuggan där det alltid är kallt. Men våra kroppar värmer och hjärtat värker över tiden. Vi ska röka och dricka hela natten, tills talet tar slut. Och gryningen kommer aldrig mer göra sig påmind.

Dags att finna själafrid, ut och spring. Sen då?

Igår cyklade jag omkring här i Uppsala. Mycket vackra vyer. Gröna ängar, fält, glittrande vatten och ja jordens skönhet är något extraordinärt. Jag vill fyllas upp av den. Det svåra är förhållandet till mig själv. Och hur ska man kunna sluta oroa sig och dessutom finna glädje i det. Jag försöker fortfarande finna lösningen, öppna dörrar.
Måste hitta ett sätt att förhålla mig till vardagen, oerhört fult ord, det där "vardag". Sökandet efter äktheten i något vackert. Definierbar lycka. Jag är väl understimulerad antar jag. Hur ska jag släppa in världen i min bubbla utan att det skadar min isolerade frihet. Rädd för att blåsa bort, skjutas på bar gärning. Men av vem då? De jag kedjar fast mig i frivilligt för att det är tryggt. Gör jag det är jag trygg från att falla ändlöst ner i den avgrund jag grävt själv. Tyngden av gemenskap och den ihåliga rösten: du är inte ensam. Mycket bekvämt då lågan brunnit ut och allt blir svart och skygglapparna är inte till någon hjälp för när tiden kommer ser du inte längre mer.

Just ja! Pattie Smith kommer till lilla Östersund. Jag ska träffa henne, även om det blir för ett litet ögonblick. Bara jag inte tappar bort mig innan tiden är inne. Det ska nog inte vara några problem.

Här ligger jag i the master bed med min lilla Alice. Vi är trötta och oi spelas på spotify i vardagsrummet. Hon är så liten, trygg och fin. Ett band knöts mellan oss när hon en aningen rädd färdades i min famn till sitt nya hem, vårat hem. Ingen kommer någonsin göra henne illa.
Undrar vad denna kväll har att bjuda på förutom god mat och gott sällskap.

Jag börjar folkhögskola till hösten. Vilket är bra antar jag. Spark i röven.

Och hur den unga människan beskrevs, framrusandes med själens eld som bränsle. Över skyhöga berg och genom de tätaste snår för att sedan stupa just i lidelsens klimax och utan att veta vad som hände. För allt blev svart. Den sköra tråden brast. Den kollektiva rädslan och historien vi alla känner in i märgen låter sig inte skina igenom. Syns inte, finns inte. Dina ord är inte värdig världen. Och här står hon mitt i blomstrande prakt, en dag rikare: är jag värd detta? Är jag meningen. Varför isolerad? Min dygd, förutfattade mening, och visdom. Cynisk som en gammal eremit, samtidigt så tacksam och full av sorg. Men det är mitt liv och hatet inte starkare än kärleken. Tiden vi lever i, är fri. Stilla gungad av hennes sköte vet ej proppens last. Snart förlöst, förr eller sent, i förtid? Alla har mist sitt minne innan dess och förvirringen eskalerar. Rädsla är bara en känsla och vi är oerhört små, mjuka och sköra. Det är en galen värld, tristess jämt fördelad i små doser. Ångestens svarta hål slukar ett par timmar. Dagen gryr och fåglarnas kvitter glömde alla som dog inatt. Bara asätaren vet.

Cigaretter, lätt hänt. Dyr jävla död.