wickedlady

När jag går, är jag fri. Jag äger allt jag ser. Höstens alla färger är mina, varje liten snigel på min väg, varje rött bär i träden, fulla med gift. Allt ljud, varje spricka i asfalten och här är jag. Plockar för mig av världens buffee. Doften är ljuv och idag är jag rik. 

Och jag tänker på alla sömnlösa krossade hjärtan i dimman över en äng jag en gång besökte. Avkapade fötter, avstjälpta, fråntagna livet. Frost som slukar, försatta i dvala med ödet i någon annans händer. Någon oberörds händer. Kladd inpå livet. 

Tunnelseende, ögats svarta hål, näsan full med blod, slem i lungorna av alla cigaretter, ömmande lemmar och det fördömda, uppsvullna hjärtat påväg att explodera. 

Och en vet att det inte blir bättre, en vet att ens hjärta aldrig kommer läka. Men tiden begraver så småningom, sakta, känslor, för utan svar kan de inte leva. Oavsett hur starka de är. Men saknaden efter något man en gång kände finns kvar, som grus i skon, påminner om något man inte längre minns. 

Sen blir man kär igen och låt det för all del vara världen och människor rika, likt digsjälv.