Imorgon har jag min första skoldag. Helgen invigdes med en fet kyckling-ost-rulle, sol i parken och bakfylla. Sedan cider, secondhandbutiker, äppelplockning och äppelpaj.
Lördag spenderades i goda vänners sällskap, öl på kvarterskrogen, drinkar och en cykeltur till replokalen -rep och after-rep öl.

Söndag(idag) -
Storhandling, glass, städning.
Fabulous veggryta, made by me, dreamgirls filmen(förfärligt mycket wailande) och återstoden av äppelpajen.

Sjukt nice helg.

Jag dricker jordgubbste i finsoffan. Jag lyssnar på Serge Gainsbourg. Önskar jag fattade vad han sjöng om. Just nu orkar jag inte översätta texterna som jag en gång för längesedan gjorde.

Idag har jag sprungit 8,8 km.
Den 26e börjar jag folkhögskola.
I fredags gatumusicerade jag och mannen för första gången. En halv flaska vin var behövdes. Och vad vi tvekade. När vi kom tillstationen varder redan upptaget, där de rutinerade står. Men vi ställde oss på perrongen och en hel låt körde vi iaf. Det var ett intressant hinder att ta sig över. Sen blev vi bjudna på middag och mer vin.

I lördags plockade vi kantareller och blåbär. Bakade blåbärskladdkakesmuldegspaj. Svingött.

Och i söndags blev det äventyr i skogen med trevligt sällskap och blåbärsjakt. Fika och blomkålssvamp-fynd.

Disken har växt till ett brutalt berg och jag kan inte riktigt finna orken att bestiga det.

Längtar tillbaka till Frankrike, Paris och Monets trädgård i Giverny denna sensommardag.

Vi syns inte...

Klockan halv sex, telefonen ringer. Solen skiner. Jag somnar om.

Klockan tio, Hon vaknar, ska iväg, fördriva tiden med samtal om död. Smärtsamt måste.
Jag vaknar med mitt lilla pyre bredvid. Hon purrar och kurrar och borrar in sitt lilla huvud i min arm.

Nåväl, vi reser oss, stiger ur sängen och äter frukost. Innan hon rusar iväg för att planka tåg.

Frukost - ägg, kaffe, bröd och vatten.
Hon går.

Jag drar igång spotify... Upptäcker märkligt nog, på nytt min älskade cirkusmusik och fördriver iaf två timmar, hängivet och storörat allt och lite till jag upptäckte som 15åring. Ska. Vilket jävla drag med kaffe och finchoklad.

När jag bestämmer mig för att lyssna igenom mitt jobb får jag den sprakande idén: nu jävlar ska jag måla!
Och det gör jag och Alice tuggar i sig kolkritor och doppar nosen i färg och kliver omkring och spatserar trotsigt, samtidigt som golvet fläckas av färgtassavtryck. Hon lugnar dock ner sig och somnar. Jag kan måla i lugn och ro.

Det tar sig, ej är den klar men jag hoppas ägarinnan blir nöjd så jag kan känna mig bra.

Han kommer hem en timme tidigare idag. Jag står i duschen, plötsligt avbryts min spellista från vardagsrummet. "Leende guldbruna ögon" dundras på. Jag blir rädd, spökar det.
Han knackar på badrumsdörren och min farhåga besannas ej. Vi skrattar.

Cigg på balkongen. Ut i solen, affären, pripps 2,8 och Loka. Sluttande gräsmatta, utsikt över studentkvarteren. Fulla hiphoppojkar på en bänk högre upp.

Och jag som en gammal kärring: kan de inte prata normalt?!

Kärlek och ångest

Trisslott, Jack vegas, trisslott igen - plus minus noll och slutligen minus femtio. Värt ett försök.

Hand i hand, passionerade kyssar, går hem och han lagar mat, diskar och jag målar. En viskning i mitt öra: jag älskar dig. Nu är maten klar.

Hon kommer hem, gör kladdkaka.
Vi ser världens sämsta zombiefilm från åttiotalet. Alice somnar, jag somnar och sängvägen blev bästa vägen. Godnatt.

Promenerade till stan. Han skolkade idag. Obrydd över framtiden. Vi lever i nuet, lever bara en gång. På tal om visioner och drömmar, växlande väder och dimma i huvudet de första fem timmarna i vaket tillstånd. Det susar så vackert i trädens kronor. Och begäret tar över när jag ser något vackert, en investering. För jag har aldrig råd, jag tar mig råd. En pust av lättnad. Jag har väl inte glömt mig själv någonstans på vägen. "White heaven, windy forest" framkallade ord ur söndagen. Och djembe takter(grannarna misstänkte antagligen något försök till schamansk seans) trummans slag. Mina hjärtslag. Vibrationerna som ekar min kropp till följsamhet. Dock bara början. Det fullständiga tar sin tid för att en dag komma. Då man minst anar.

Och inatt kan jag inte sova heller. För jag vill uträtta mirakel, förälska mig i omvärlden och ge världen allt jag känner. Jag vill inhalera alla dofter och dela dem med alla jag älskar. Baksidan är dock den givna rytm vi alla är menade att följa. Men jag kan inte. Jag kan inte. Och det gör mig än en gång förvirrad.

Är trött på allt det fula, mina negativa mantran som yttrar sig likt en massiv hand intryckt i min käft. Allt det ondskefulla som sker. Det vi människor gör mot varandra. Tyranni. Och såklart mina gamla demoner som sipprar in på de mest olämpliga ställen i min hjärna och försöker hämma det vackra från att ta plats och tränga igenom och ut ur och från den grå, feta och mossiga betongmuren.
Jag skriver iaf igen, jag försöker tvinga mig själv att uppleva de ting som fick mig att älska, hoppas och tro. Musik, film, böcker, konst, samtalen om allt det odödliga. Lågan som ska fortsätta brinna, tillföra syre, låta brinna, brinna som fan i mig tills jag slutar andas. Och det är bäst den tar sig för en sak är säker. Jag är inte klar än.

Är jag